Linnéa

Förut trodde jag att Tokio Hotel-fans var galna. Lite smått sjuka i huvudet hade jag fått för mig att de skulle vara. Jag trodde att de skulle stå med spikklubbor och med knivar fasttepjade på armbågarna för att kunna armbåga sig fram lättare på konserten.
Så fel jag hade.
Det var ju inga problem alls på konserten. Det var asgrym stämning, både på konserten och i kön (även om vi hamnade framför några fjortisar, men den var roliga att lyssna på ;)). Antagligen är vi svenska fans snälla och allmänt asgrymma personer.
Jag är medlem på THF, har pratat med fans på bilddagboken och andra sidor, och alla är hur goa som helst. De är inte sjuka huvudet, de jag pratat med är supertrevliga och antagligen normalare än jag (weoups, med ett litet undantag. Stallet.se. Men alla s.s medlemmar är typ nio år allihopa och inte de skarpasta knivarna i lådan).

Så det är ju SKITNAJS.

Förut bestämde jag mig för att inte bli ett fangirl. Jag liksom bara bestämde mig för det. Men det är ju typ som att bestämma sig för att inte bli kär.

Ooooch sen började jag lyssna på Tokio Hotel.